Jocke - vår vän

De flesta som läser min blogg vet nog att en tragisk olycka hände i måndags uppe i skidsystemet Hamra. En nära vän som hette Jocke nyberg omkom i en lavinolycka

En tragedi som drabbar ett sånt litet samhälle som Funäsdalen gör att allt liksom stannar upp …. Alla kände ju givetvis Jocke mer eller mindre , och sorgen efter han är helt fruktansvärd….såklart

Jag träffade Jocke första gången för 9 år sedan när vi gjorde vår första säsong här.Numera har vi ofta setts på gymmet och givetvis alltid snackat lite skit när vi setts på byn, Eftersom jocke hade en gedigen bakgrund inom judo & mma så skojfightades vi alltid , han retade mig även på gymmet och kallade mig klen när jag körde biceps med 10 kg hantlarna vilket resulterade i att jag ofta hämtade 12,5 kg och körde tills jag höll på att dö …. Han skrattade alltid och sa att jävlar vad stark & vilket go du har jullan.

Jag vet inte riktigt om jag fattat att han är död än , eller det är klart att jag förstått det men det känns så sjukt overkligt att just han starka fina Jocke inte finns mer……. Jag vet inte heller hur man bearbetar det , visst att man gråter och känner en enorm tomhet inombords men ändå just tanken av att man inte kommer se han igen känns så konstig – det kan ju bara inte vara sant?

Jag tänker på de som var med och letade efter Jocke i snömassorna, alltså vad hemskt bara tanken av att veta att ens vän ligger här ngn stans men vart?? Hur ambulanspersonalen gjorde återupplivningsförsök på en nära vän , en vän som ofta ringt in dom för att begära hjälp till turister som skadat sig. Hur håller man sig kall och professionell i ett sådant krisläge ….. jag beundrar dessa fina människor som av hela sitt hjärta gjorde allt de kunde för att vi skulle få ha kvar Jocke, men ibland vill ödet annorlunda & det är liksom så svårt att ta in ….

Jag har också tänkt på hans familj, hans rara 2 tjejer som nu inte har ngn pappa längre och det gör nog mest ont för jag tycker det är så fruktansvärt …. Hur hanterar man en sån händelse? Det vi alla har kvar är ju fina minnen av Jocke som vi kan berätta och prata om och på så viss så lever han ju kvar!

Det finns så många underbara människor i denna by och i tisdags var många av oss uppe på hamra , där vi träffades , pratade och grät. Bara få en kram, en klapp på ryggen är så otroligt skönt vid såna tillfällen, man känner och förstår varandras sorg & man har ngn att dela sorgen med det är så viktigt . Ensam är ingen stark men tillsammans kan vi i alla fall bygga oss lite starkare med hjälp av varandra. På facebook lägger många ut bilder på Jocke glada härliga bilder , som man nu blir tårögd av att se … men snart kanske man kan le igen när man ser en bild av han och inte bara vara ledsen.

Fina Jocke , hoppas du har det bra där du är nu

Om du tittar ner på oss som är kvar här kanske du kan sända lite extra styrka till dom som behöver det lite då & då även till mig för jag saknar dej.....