hejdå vän

igår försökte jag övervinna min rädsla för att möta en död människa ...tufft är bara förnamnet

jag hade bestämt mig för att inte åka dit men ändrade mig i sista stund, då jag idag ångrar djupt att jag inte åkte och sa hejdå till kalles brorsbarn Jonas som tragiskt lämnade oss alldeles för tidigt.

vi var och sa hejdå till jocke, jag kalle & bulan gick in tillsammans med prästen (tur att hon var med)

Jag tyckte det var jätteskrämmande.... när vi gick in till han så ryggade jag först i dörren sen blundade jag och kikade med ett öga tills jag liksom kunnat smälta det lite, det kändes som att jag var fem år eller nåt ni vet när man tittade på skräckfilm och blundade och höll för öronen tills det hemska var slut ...men efter ett par minuter gick det bättre och man vande sig liksom vid bilden ... men han såg verkligen ut som en vaxdocka och jag trodde hela tiden att han skulle vakna upp och stirra på mig ... att det liksom var som en skräckfilm. Jag vågade inte först ens gå fram till honom men sen släppte det och jag klappade han på armen och pratade lite - vad jag sa kommer jag inte ihåg.... jag ångrade mig direkt att jag gått in samtidigt som jag inte gjorde det ... konstig känsla man kan liksom inte riktigt beskriva den... när vi kom hem var kalle tvungen att åka och jobba så jag var ensam och helt ärligt så vågade jag knappt gå in i vårt hus , jag vet inte vart rädslan låg men det var nog bilden som fanns på min näthinna som skrämde mig så .... efter en timme eller nåt var det lättare . Prästen var verkligen ett stöd och hon såg nog på mig att jag blev så rädd , hon sa att ni måste ju tänka att det är Jockes skal som ligger här ... hans ande är med oss men den ser vi inte ... bra sagt tycker jag . När vi stod där inne såg jag att Jocke hade en t-shirt som kom från min butik och då brast liksom allt för motivet på tröjan är ett hjärta ... hans döttrar var in till mig och valde den som julklapp till honom. Trots alla intryck och tro mig det är många , så tyckte jag att han såg så fridfull ut där han låg nerbäddad med en massa fina hälsningar , kort & blommor runtomkring sig , att se hur saknad och älskad han är av så många det är så rörande

Varför jag har sån respekt för döden beror på att min farmor var galet medial så jag har alltid varit rädd för det övernaturliga att dom liksom ska hänga på mig om jag vistas i ett rum med en död människa ... inte för att det skulle göra ngt om jocke gjorde det men det är bara tanken som alltid skrämt mig .... det är lite svårt att beskriva det i ord men ni kanske förstår vad jag menar i allt detta svammel :=)

Idag är jag nöjd med beslutet att gå in till honom för nu har jag kunnat smälta det . Lollo kom till mig igår kväll och vi satt och pratade så det kändes också jätteskönt ... trots allt går livet vidare och vi får liksom plocka upp spillrorna efter olika händelser använda dom och gå vidare